Jag har inte tid att stressa! 2

Följande inlägg skulle jag egentligen ha publicerat för ett par månader sedan. Men som bekant händer livet och saker fördröjs. Vi har precis avverkat första året på utbildningen och jag är SÅ stolt över mig själv! Jag är även stolt över mina studiekamrater som också har kämpat på och vi har alla gjort vårt allra bästa och tar med oss lärdomarna in till nästa termin och kurs. Men nu är det ledighet som gäller och jag vill passa på att önska er en fin sommar med mycket sol, bad, värme, skratt, god mat och gott sällskap.

På återseende…

Jag har inte tid att stressa!

Jag älskar att skriva. Egentligen inte för skrivandets skull och alla regler kring skrivandet. Det som främst är tilltalande för mig är budskapet som en text förmedlar. Naturligtvis kommunicerar vi fram det vi vill säga mycket bättre om texten har en bra struktur. Men formalia såsom att prata om vilka utav mångfalden av prepositioner man bör välja framför ett substantiv är mindre viktigt för mig. Budskapet är alltid viktigast som sagt, enligt mig själv.

När jag började blogga här på sveriges vägledarförening, hade jag en bild i huvudet om hur det skulle se ut. Jag hade så mycket tankar och erfarenheter som jag ville dela med mig av och satte upp målet att skriva och publicera ett inlägg varannan vecka. Hur svårt kunde det vara? Jag hade då i samma veva börjat min studie- och yrkesvägledarutbildning vid Malmöuniversitet. Allt var så fantastiskt spännande och glädjen jag kände kom från känslan av att allt började falla på plats för mig. Alla motgångar och utmaningar var värt det. Nu var jag ju precis där jag ville vara i livet (särskilt professionellt). Jag skrev tentor och skrev blogginlägg och skrev skriftliga inlämningar och helt ärligt, skrivandet började bli… en börda. Det som triggade den negativa känslan för mig var efter en specifik examination i form av en hemtentamen. Deadline för inlämning var satt tre dagar efter att vi fick den på canvas. Jag kände mig uttömd och helt dränerad när jag lämnade in den. Vi påbörjade därefter en ny kurs som var av det psykologiska perspektivet och fick nästan direkt information om att vi skulle ha ÄNNU en examination form av en hemtentamen. Ohh nej, inte EN TILL tenta! Jag… orkar… inte… mer. Som vi dessutom skulle skriva på mindre än fyra timmar. Den skulle bland annat innehålla motivationspsykologi, minnespsykologi och stress. Stress? Ohh nej… stress? Jag har inte tid för stress. Tankarna gick i högvarv. ”Jag måste lämna barnen på förskolan på morgonen, komma hem och ha föreläsningar, uppgifter att lämna in, läsa x antal sidor till tentan, städa huset, laga mat, försöka somna om under natten efter att mina barn vaknat ett par gånger. Och det som verkligen inte får hända nu är att någon av oss blir sjuka. Det får bara… INTE… hända.” Vad tror ni händer? Jo, covid händer! Hela familjen insjuknar och jag gör mitt allra bästa för att vårda om mig själv och min familj medan jag har andningssvårigheter. Just det! Tentan ska ju också skrivas. Jag verkade då ha hamnat i en nedåtspiral och min fysiska och psykiska hälsa blev lidandes…

Vi sätter mål i livet, stora som små, som vi eftersträvar för att förverkliga men glömmer och tar oftast inte hänsyn till vad livet egentligen handlar om. Jag har alltid varit en person som tycker att lagom stress är bra för oss. Den driver oss och får oss att agera. Men enligt Alexander Perski, stressforskare, så finns det inte något som heter bra stress. Han menar på att stress är dåligt för oss men våra kroppar är konstruerade för att klara av påfrestningar i kortare perioder, om vi kort därefter tillgodoser kroppen med vad den behöver så att den återhämtar sig. Jag rekommenderar Perskis föreläsning gällande sömn och stress som finns på Youtube (https://www.youtube.com/watch?v=42z2fHI7Qvs). Den är verkligen sevärd om ni är nyfikna på vad våra grundläggande fysiologiska behov är, och hur dessa kan påverka oss negativt eller positivt beroende på hur mycket eller lite vi tillgodoser dem.

Jag är helt övertygad om att vi inte kan undvika utmaningar och motgångar i livet. Och jag tror att ni som läser detta håller med mig. Men vad vi kan göra är att uppmärksamma kroppens signaler och utbilda oss själva och ta till oss informationen som finns där ute gällande fysisk och psykisk hälsa. Eftersom ohälsa kan vara ett känsligt ämne för vissa känner jag ett ansvar att skriva och säga att det finns hjälp att få om du känner att du inte kan hjälpa dig själv. Är du student på MAU kan Studenthälsan hjälpa dig med till exempel hållbara levnadsvanor och stödsamtal för att göra livet lite lättare för dig (https://student.mau.se/stod/studenthalsan/).

Något jag har lärt mig längs vägen (som jag tycks glömma bort ibland) är framför allt att prioritera saker i vardagen och i det stora hela. Och att perfektion är ouppnåeligt. Bara för att något inte blev som jag trodde, behöver inte det vara ett misslyckande i sig. Du behöver kanske bara justera bilden du hade i huvudet på hur saker och ting ska utspela sig. Min ambition att dela inlägg varannan vecka för att ni ska kunna ta del av mina erfarenheter… den fallerade kan man säga. Men vet du vad? Det är okej! Jag har fortfarande intentionen att dela med mig av mitt studentliv och hur jag balanserar det med familjeliv men, jag kommer inte göra det lika ofta som jag trodde. Jag prioriterar min hälsa först och främst. Och min magkänsla säger att jag ska sänka mina krav och göra det jag känner är viktigast just nu. Jag vill leva ett långt liv med god hälsa och mycket kärlek. Jag kommer att göra det bland annat genom att sätta gränser och vara lyhörd för vad min kropp, sinne och själ behöver.

Den enda som vet vad du mår bra av är du själv så se till att även vara den goda vännen till dig själv, som du alltid är till andra. Rättare sagt… bli din egen bästa vän. Du har kanske hört det förut men det gör det inte mindre sant. Ta hand om er!

Bästa hälsningar, Bahar