På väg till Malmö C. Radion är i gång i bilen och jag hör Magdalena Andersson prata, aka Sveriges (före detta) första kvinnliga statsminister. Hon låter trygg i hennes ordval men också orolig. Retoriken hon använder sig av ger en känsla av ett gammalt Sverige som håller på att fallera. Likt ett ruckel till hus som har sett sina bästa dagar, men att huset ändå visar sig ha bra stomme. En annan som talar efter henne använder sig av ord som ”paradigmskifte”, ”polarisering” och ”demografi”. Talaren är partiledaren för vårt lands näst största parti. Sverige har fått en ny regering. En ny regering som folket ska förhålla sig till. Valda av folket, för folket. Det vill säga majoriteten av alla som röstade. Vad har nu allt detta att göra med vägledning? Jag ska berätta det för er snart.
I skrivande stund sitter jag på ett snabbtåg på väg till Göteborg för att imorgon bitti närvara på den årliga konferensen som sveriges vägledarförening anordnar för alla som arbetar med/är intresserad av vägledningsfrågor.
Årets tema: – Vägledning för social rättvisa och frigörelse –
Morgondagen inleds med Alexandra Pascalidou, mediapersonlighet och människorättskämpe, som moderator. Hon ska prata om orten, våldet och lyfta dem som sällan syns och hörs men som är början till allt – mammorna. Dagen ska avslutas med Nicolas Lunabba som ska föreläsa bland annat om de stora politiska frågorna – ojämlikhet, fattigdom och metoder för hur vi skapar mer hållbara samhällen.
Som tvåbarnsmamma och även uppvuxen i ett socioekonomiskt utsatt område känner jag en stor dragningskraft till att lyssna på dessa inspirerande samhällskritiker tala sin sanning, och med sina metoder bana vägen för ett inkluderande och rättvist samhälle. Jag försöker göra min del genom att uppmärksamma vägledningsarbetet på denna plattform, på sociala medier och via min utbildning på universitetet. På ett sätt är jag ett levande exempel på hur en ”andra generationsinvandrare” har etablerat sig i det svenska samhället och har en röst jag kan använda i de tidigare nämnda arenorna. Som blivande studie- och yrkesvägledare kommer jag ha en större röst. En röst för att alla dem som söker vägledning och vill nå sina mål. Som siktar mot en bättre framtid. Ett bättre jag. Ett jag som gör sin del i samhället. En elev som säger ”titta på mig, jag finns, jag vill göra nytta men vet inte hur?”. Kära sökande, så länge du lever och andas så gör du nytta. Som medmänniska gör du tillräckligt. Börja där. Börja med dig själv.
Inom skolans värld är en elev hela skolans ansvar. Skolan som är ett litet samhälle i sig. Borde inte alla invånare i Malmö vara hela kommunens ansvar? Borde inte Sveriges befolkning vara hela landets ansvar? Borde inte världsbefolkningen vara hela världens ansvar? Hur stor eller liten skala våra tankar mäter gällande vem/vilka som bär på ansvaret för ett liv kan vi i alla fall vara överens om att det finns ett ansvar att bära. Under utbildningens gång har jag vid flertal tillfällen hört att vi i vår framtida roll ska se oss själva som elevens advokat. Det är vårt ansvar att vara en slags förlängd röst som hörs inom skolans alla väggar… som ekar vidare till samhällets alla instanser. Vi är komplexa varelser som ibland har svårt att pussla ihop alla roller vi tillskrivs eller förvärvar. När är det läge att bry sig och när är det läge att låta någon annan ”fixa problemet”. Låt oss inte ge upp när det blir svårt att förstå. Låt oss fortsätta vara de lösningsorienterade människorna vi är och fortsätta visa empati och fortsätta hjälpa varandra. Allra mest under dessa oroväckande tider. Att aldrig sluta tro på medmänskligheten!
Lägger mig ikväll med ett förväntansfullt hjärta som ser fram emot morgondagens viktiga program. Hur det gick kommer ni att få läsa i nästa inlägg.
Ta hand om er, Bahar
“When we identify where our privilege intersects with somebody else’s oppression, we’ll find our opportunities to make real change.”
— Ijeoma Oluo
