Den första kursen (introduktion och kommunikation) är avslutad och jag är mer än nöjd med mina insatser. Jag tyckte kursen hade mycket att erbjuda och var uppbyggt på ett sätt som gav utrymme för mycket självreflektion. Kommunikation var huvudämnet och vi fick fördjupa oss i olika teorier och metoder för att förbereda oss inför vad som komma skall i vår framtida yrkesroll. Empatiska färdigheter är inte bara bra att ha när man går på studie- och yrkesvägledarutbildningen men är också ett krav för yrkesverksamma vägledare för att kunna hjälpa människor komma vidare i livet. Vi blev även introducerade till samtalsmetodiken som jag tror kommer att vara själva hjärtat under utbildningens gång, just för att det är i vägledningssamtalet som vi kommer att göra mest nytta när våra kompetenser kommer att komma till användning i yrkesrollen. Jag hade kunnat skriva och berätta om den första examinationen vi hade, som var min favorit, men å andra sidan vill jag inte ta den risken och avslöja själva uppgiften. Ni får helt enkelt söka till studie- och yrkesvägledarutbildningen för att ta del av den 😉… eller så kan ni bara läsa kursplanen på MAU:s hemsida för att få en överblick på innehåll och kurslitteratur (titta SPECIFIKT på kurslitteratur!) som ska läsas. Anledningen till att just den uppgiften är en favorit är för att den fick mig att tänka på mitt levnadsöde. Låt mig förklara…
Jag tror att vi alla kan relatera till frågan, -Vad ska du bli när du blir stor? Antingen har vi själva fått höra den eller så har vi ställt frågan till någon stackare. Vi gör det naturligtvis inte av illvilja utan för att vi vill lära känna personen i fråga lite bättre. Men är inte den frågan en ganska stor fråga, om inte den stora frågan med ett stort F? Som vi dessutom tar upp på ett alltför ledigt sätt när vi kallpratar i en konversation som egentligen borde bestå av triviala samtalsämnen såsom vädret? Personligen har jag lättare för att dyka ner i djupprat än att kallprata om hur kallt det svenska klimatet är.
Hur kom jag då fram till vad jag ska bli när jag blir stor? Det vill säga, vad är mitt syfte i livet (förutom att vara mamma och uppfostra två fantastiska barn) som jag är ämnad att leva efter och som kommer att ge mig mening genom att få möjligheten att tjäna och hjälpa människor på allra bästa möjliga sätt? Det magiska svaret kom till mig genom att ständigt ställa frågor till mig själv. Till exempel: Vilka yrken finns det som kan vara intressanta för mig? Vad har jag för intressen? Vad tycker jag om att göra? Vad tycker jag inte om att göra? Att bryta ned den alltför stora frågan till mindre frågor som var lite lättare att svara på hjälpte mig att få bättre självkännedom vilket resulterade till att jag tog klokare beslut som ledde mig i rätt riktning, och på så vis var jag på god väg att komma in på min drömutbildning. Efter mycket självrannsakan (framför allt när jag var mammaledig) då jag lyssnade på diverse podcasts och ljudböcker medan jag rullade vagn, läste böcker och mycket googlandet så bestämde jag mig för att söka till studie- och yrkesvägledarutbildningen. Och… jag kom inte in. Vilken besvikelse. Jag levde mitt liv som vanligt men sökte till utbildningen vid varje tillfälle. Efter många om och men så hände det jag aldrig trodde skulle hända. Jag KOM IN som reserv, bara tre dagar innan skolstart! Vägen hit var en brokig väg för mig men genom att vara konsekvent och aldrig sluta ha en inre dialog med mig själv så fick jag svar på alla mina frågor. Att jag fick svaren vid ett senare tillfälle i livet har jag förlikat mig med, men jag kan inte sluta undra ifall jag hade kommit hit mycket tidigare med lite vägledning längs vägen? Det är med den frågan som jag kom fram till att jag vill bli studie- och yrkesvägledare, så jag kan vägleda och hjälpa andra människor att lära känna sig själva lite bättre för att möjligtvis finna svar på de stora frågorna och fatta bättre beslut gällande studie- och yrkesval.
Jag har lidit av beslutsångest under större delen av mitt liv och känt mig frustrerad över att jag inte alltid höll alla svar i mina händer. Men det finns ett botemedel för beslutsångest. Är du beredd på svaret? Du kommer kanske inte gilla det men det bästa sättet att bota beslutsångest är att… ta beslut. Du behöver faktiskt inte veta exakt vilken utbildning du ska välja men att du väljer en som du är intressant för dig. Inspiration kan du hitta överallt. Tänk på människorna i din omgivning. Vad jobbar dem med? Vad studerar dem? Vad har dem för drömmar? Du kan få inspiration från en film, dokumentär, bok, podcast. Använd sociala medier och nätet för att söka svar på dina frågor. Titta därefter på sökhistoriken för att få en fingervisning på vad du har fokuserat på. Min poäng här är, att ändra på sitt perspektiv kan vara avgörande. Det är helt okej att finna inspiration från andras liv. Andra har säkerligen fått inspiration från sina omgivningar. I slutändan, på ett eller annat sätt, så kommer du hitta svaren inom dig. Alltid.
I min framtida roll som vägledare tänker jag i alla fall inte lämna något åt slumpen. Jag kommer att betrakta varje möte som en stor möjlighet för den sökande att utforska sina tankar och idéer. Ingen ska behöva lämna ett vägledningssamtal med en känsla av att inte ha blivit sedd eller hörd. Det är ett löfte, inte bara till alla som jag kommer att vägleda, men också till mitt yngre jag som inte fick rätt vägledning.
Vi har precis börjat kursen individ och samhälle, som är en kurs utifrån det sociologiska perspektivet. Därför kommer nästa inlägg att handla om våra beteenden som på många sätt styrs av sociala processer. Ta hand om er och känn er fria till att kommentera inlägget.
Bästa hälsningar, Bahar Holmberg